Kommentarer till idrott och hälsa

Trots att vi är inne i 3:e omgången av den nya reformen, så är min upplevelse att det är mer behövligt nu mer än någonsin att tid/ möjligheten att diskutera ämnet. Hur vi väljer att bedriva det gentemot våra elever.  Vi behöver hitta de nya perspektiven i vår nya kursplan. Inte göra som vi alltid gjort, fast med ny krav. Vidare står det i kursplanen att eleverna skall arbeta med hållbar utveckling, vilket är i mina ögon är konkret, men vi pratar inte så mycket om det. Genom den fysiska aktiviteten så uppstår hälsa, men det är av vikt att det blir en röd tråd i ämnet. Så att vi inte har idrott och sen har vi hälsa. 
 
Hälsa, liksom kroppslig förmåga, ses i ämnesplanen som ett resultat av elevens aktiviteter.
Ämnesplanen betonar den fysiska aspekten på hälsa för att synliggöra ämnets särskilda bidrag
till hela skolans ”hälsouppdrag”.  Det finns inga tvetydigheter kring att ämnet trycker på hälsoaspekten i vår nya kursplan, både på grundskolan och gymnasiet. Dock så arbetas det med bara spela ex innebandy, men inte pratas i större utsträckning om hur denna aktivitet gynnar ens hälsa, vilket tydligt står i bakgrund och motiv dokumentet till kursen. Vidare har även skolinspektion sett, även om det var några årsedann, att det är mycket idrott och mindre hälsa.
 
Med fysisk aktivitet och rörelseaktiviteter avses i ämnesplanen en högre intensitet som ökar energiförbrukningen över basal nivå. (Nämner kommentars materialet). Ämnesplanen avser aktiviteter som har en intensitet som är i nivå med träning av ungdomar i övre tonåren. Begreppen används för att beskriva fysiska aktiviteter som utförs med en viss kvalitet och medvetenhet och som kan utveckla elevernas fysiska förmåga. Det kan te sig bli lite av en paradox om tanken är att rörelsen/intensiteten skall vara över basalnivå och vara hälsofrämjande i cardio perspektiv.

Kommentars materialet säger:
Med kroppslig förmåga avses elevens förmåga att bedöma, anpassa och utföra rörelseaktiviteter som bibehåller, alternativt utvecklar, den fysiska förmågan Valet av rörelseaktiviteter sker utifrån teorier och fakta och eleven relaterar valet av rörelseaktivitet till egna förutsättningar och mål. En ytterligare beskrivning av begreppet kroppslig förmåga skulle kunna vara att det handlar om hur eleven använder den komplexa rörelseförmåga som eleven har uppnått i grundskolan. Med rörelseförmåga avses elevernas förmåga att utveckla rörelseglädje, koordination, kondition, styrka, rörlighet, kroppsuppfattning, mental förmåga och motivation.
 
 
En fråga som ofta ställs är hur fördelningen ska vara mellan teori och praktik i undervisningen. Det är inget som går att svara på. Där måste du som lärare se vad som behövs för de grupper du har. Ett sätt som jag finner uppskattande är att ha 4 fysiska lektioner följt av en teoretisk, där jag upplever en bra fördelning. 
En del argument skulle vara i detta sammanhanget, jag tappar massa tid om vi skall ha teori. Det behövs inte ha det på det sätt jag finner uppskattande, dock så är det viktigt att tänka på, om eleven har kunskap i träning, betyder det att eleven har faktakunskaper om träning? Om jag kan träna hela kroppen fysiskt, vet jag då vad som händer i musklerna? Jag vet hur intervallträning går till, men vad händer teoretiskt med kroppen när vi uppnår kondition?  Ämnesplanen lyfter fram elevernas förmåga att planera, genomföra och värdera olika rörelseaktiviteter som allsidigt främjar den kroppsliga förmågan. Om du inte vet utifrån den fakta som behövs i ex ett konditions upplägg, hur skall eleven då kunna reflektera?  I undervisningen ska erfarenheterna av fysiska aktiviteter relateras till fakta och teorier. Ämnesplanen tydliggör på så sätt sambandet mellan utförandet i relation till fakta och teorier. Detta är ett sätt att betona ämnets kunskapsuppdrag och elevernas möjlighet att förstå lärandet i ämnet. Studier har visat att undervisningen i ämnet ofta utgår från ett görande, men att det saknas reflektion och analys av elevens erfarenheter och upplevelser.

Granskar vi ämnesplanen så står det inte vilka aktiviteter eller idrotter som skall utföras. Där har vi fritt spelutrymme utifrån våra förutsättningar. Men det finns delar som är obligatoriska på både grund och gymnasieskolan. Utifrån våra valda aktiviteter i ämnet så vill vi få eleverna att utveckla förmåga och kunskaper. Den knepigaste frågan för mig i det sammanhanget är; hur kan de visa på faktakunskaper praktiskt? 

De olika delarna i ämnesplanen hänger ihop på ett tydligt sätt. Det går till exempel inte att
bara läsa det centrala innehållet eller kunskapskraven utan att sätta in dem i ämnesplanens hela
sammanhang.  Syftet och målen är formulerade för ämnet som helhet. Syftet beskriver i löpande text vilka kunskaper eleverna ska ges möjlighet att utveckla genom undervisningen i ämnet. Det  beskriver också sådant som inte ska betygsättas. Målen är formulerade i punktform och förtydligar vad läraren ska betygsätta. Målen beskriver vilka kunskaper eleverna ska ges förutsättningar att utveckla genom undervisningen i ämnet. De är inte placerade i någon rangordning. De går in i varandra och är beroende av varandra. Målen sätter ingen begränsning för elevernas kunskapsutveckling – det går alltså inte att betrakta dem som något som slutgiltigt kan uppnås. 
 
Det centrala innehållet anger vad som ska behandlas i undervisningen i varje kurs, för att eleverna ska få möjlighet att utveckla de kunskaper som beskrivs i målen. Målen och det centrala innehållet har alltså helt olika karaktär. Trots det kan det finnas visst innehåll även i målen, men i de fallen är målen mer övergripande och inte lika konkreta som det centrala innehållet. Det finns en tydlig koppling mellan målen och kunskapskraven. Kunskapskraven uttrycker med vilken kvalitet eleven visar sitt kunnande i förhållande till målen. Ordningen i kunskapskraven är densamma som i målen. Om målen till exempel börjar med förmåga att läsa texter börjar också kunskapskraven med det. Däremot är det inte så att varje mål alltid motsvaras av ett stycke i kunskapskraven. Ett stycke i kunskapskraven kan lika gärna relatera till flera mål som till ett mål. (kommentars materialet)
 
 
En annan utmaning som jag tycker är lite komplex är det kulturella arvet inom de olika fysiska aktiviteter och det friluftsliv som skall beröras. Jag upplever mig inte kunna finna så bra fakta kring de olika sakerna. Hur uppstod löpning som ett kulturellt arv i Stockholm eller i Sverige? Hur kom skoter att bli en sport i Norra Sverige? Där krävs det väldigt mycket tid till att finna bra material för att sedan göra om de för eleverna. 
 
 
I ämnesplanen finns en tydlig progression från grundskolans kursplan i idrott och hälsa och kunskapsutvecklingen bygger vidare på vad eleven lärt sig i grundskolan. Där anser jag att det skall finnas en förståelse hos oss som arbetar på gymnasiet, där vi skall ha koll på vad eleverna gör i grundskolan, så att vi vet var vi skall ta vid. Givetvis bör vi se vilken förståelse våra elever har innan varje kunskapsområde. Vidare anser jag också att det skall vara tvärtom. Så att vi vet vad eleverna i grundskolan bör kunna för att vara förberedda för gymnasiet.
 
 
Vi kan se en tydlig progression i grundskolan vad gäller rörelseförmågan som ligger i linje med elevens fysiskt kroppsliga utveckling. I till exempel årskurs 3 i grundskolan ska eleven kunna genomföra motoriska
grundformer, i årskurs 6 sammansatta rörelser för att i årskurs 9 kunna genomföra komplexa
rörelser. Gymnasiets ämnesplan utgår från den komplexa rörelseförmåga som utvecklats i
grundskolan. Här behöver vi ta i beaktning att puberteten gör mycket med elevernas kroppar. Så det går inte entydigt säga att denna progression fungerar i realitet.
 
 
Spänningsreglering
Begreppet spänningsreglering används ur ett främjande (salutogent) perspektiv med utgångspunkt i den kroppsliga förmågan, till skillnad från begreppet stresshantering som snarare utgår från ett sjukdomstillstånd. Olika former av till exempel rörelseaktiviteter kan användas för att reglera spänningar och få kroppen i balans. Rörelseaktiviteter eller vistelse i natur och utemiljöer skulle kunna vara ett sätt att spänningsreglera. Spänningsreglering kan också användas i ett preventivt, skadeförebyggande syfte.
Ergonomi
I det centrala innehållet innebär ergonomiska aspekter dels att eleven ska utveckla kunskaper om ergonomisk anpassning, dels att eleven kan anpassa sina rörelser till arbetsrelaterade situationer. Ämnets specifika bidrag till ett hållbart samhälle är att eleven utvecklar en kroppslig förmåga så att hon eller han kan fungera som en ”hållbar” människa. (kommentars materialet)
 
Ni finner det hos KGMAB

Ni finner det hos KGMAB

Gilla/Dela med dig!

Share to Facebook
Share to Google Buzz
Share to Google Plus
Det här inlägget postades i Allmänt, Det dagliga arbetet, GY11, Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Protected by WP Anti Spam