Teori friluftsliv del II (vinterfriluftsliv) – GY11/Lgr11

Ett litet kort teori pass och information om vinterfriluftsliv som ligger framför oss. Många skolor badar isvak, då kan nedanstående information kunna vara kompetterande till det som ni redan har.

Vinterfriluftsliv

Det finns få så imponerande stunder här i livet som en tur på fjället i vintertid. Tyvärr ställer friluftsliv vintertid helt andra krav på den som tar sig ut i naturen än sommartid. Misstag, felaktig utrustning, och skador vintertid blir på ett helt annat sätt än sommartid farligare. Men med rätt utrustning och kunskap erbjuder fjällen vintertid både utmaning och upplevelse väl värd besväret. När det gäller klädsel vintertid så gäller fortfarande dock flerlagersprincipen. Vissa andra krav ställs dock såsom till exempel: snölås på byxor, tjockare liggunderlag och softpackryggsäck.

Nedan återfinns ett antal tips för att undvika att hamna i jobbiga och farliga situationer utomhus vintertid. Texten avslutas även med råd ifall olyckan skulle vara framme.

Hur förebygger du köldskador?

  • Smörj in ansiktet kvällen innan med en kräm du trivs med, den behöver inte vara vattenfri. Ingen salva på morgonen! Undvik i stället att tvätta dig innan du skall ut. Det egna hudfettet som “andas” är bästa skydd.
  • Om början till förfrysning (vita fläckar) uppstår, värm bort dessa mot varm kroppsdel, t.ex. varm hand mot frusen kind, frusen hand i armhåla. Gnugga inte!
  • Använd rena underkläder och strumpor.
  • Klä dig lagom i flera lager och skydda kroppens fryspunkter (där du kan förlora särskilt mycket värme).
  • Ät och drick ordenligt.
  • Om du fryser, rör på dig.
  • Sök lä och förstärk klädseln vid raster. (Källa: Fjällnytt Nr.7 -98)

Issäkerhet

Säkerhetsutrustning
Den viktigaste säkerhetsutrustningen är färdkamrater. Åk aldrig ensam!

Det är inte farligt att hamna i en vak. Det farliga är att inte kunna ta sig upp! Därför är isdubbar obligatorisk utrustning vid all skridskoåkning på naturis.

Isdubbarnas placering under färd:
Högt upp under hakan så att de lätt kan nås om man hamnar i vattnet. Denna placering förhindrar att man vid fall skadas av isdubbarna.

Visselpipan kan vara bra att ha för att påkalla uppmärksamhet.

Ispiken är skridskoåkarens känselspröt. Med den kontrolleras isens bärighet. Den är också ett viktigt hjälpmedel och stöd när det gäller att ta sig över svagare ispassager, råkar och dylikt.

Livlinor är ett måste för en grupp skridskoåkare att ha med sig. Linan bör sitta stadigt fäst vid ryggsäckens midjerem och vara lättåtkomlig för att snabbt kastas ut till en nödställd.

Ryggsäcken utgör en bra flythjälp. Den ska vara lågt placerad och ha midjerem och gärna också grenrem. Säcken ska innehålla vattentätt packade extrakläder

Skydd  Handledskydd och armbågsskydd ger liksom hjälmen ett gott skydd mot vanliga fallskador. Ryggsäcken skyddar dig från att slå ryggen eller bakhuvudet i isen om du faller bakåt. Vantar eller handskar förhindrar skär- och sårskador på händerna.

Klädsel
Det bästa är att klä sig efter flerskiktsprincipen. Närmast kroppen ett superunderställ eller brynja. De tillåter ventilation och gör att du känner sig torr. Därefter en skjorta eller tröja i bomull, som absorberar en del av kroppsfuktigheten och sedan en varm tröja av ylle eller konstfiber och vindtäta byxor och höftlång vindjacka. På händerna tumvantar med vindtätt överdrag, på huvudet lämplig mössa med öronskydd. Kraftiga yllestrumpor är skönt, helst över knä. Varma rastplagg är viktiga att medföra. Extrakläderna förvaras i täta, slutna plastpåsar.


KUS De tre nyckelorden som måste uppfyllas för vistelse på is är:

  • Kunskap, som du får genom att skaffa dig själv erfarenheter i någon kunnig persons sällskap. Att läsa böcker ger teorin men egen erfarenhet väger tyngst.
  • Utrustning; med ispik, isdubbar, räddningslina och ryggsäck med ombyte klarar du de flesta situationer.
  • Sällskap på isen är en nödvändighet. Ha alltid minst två kamrater med komplett utrustning med.

Om olyckan skulle vara framme!

När du ska hjälpa någon som gått genom isen bör du tänka på följande:

* Låt dig inte gripas av panik. Om personen inte håller på att drunkna, dvs har mun och näsa under vattnet, kan du ta det lugnt och planera räddningen ordentligt. Vinterkläderna gör att det dröjer åtminstone 10-15 minuter, innan personen blir så påverkad av kylan att gripförmågan och reaktionsförmågan blivit allvarligt nedsatta. Det finns alltså ingen anledning att i detta läge riskera sin egen säkerhet bara för att vinna några minuter.

* Närma dig isvaken från samma håll som den nödställde kommit. Innan han gick ner sig höll ju isen för honom och då bör den också hålla för dig om du beter dig rätt. Lugna och uppmuntra den nödställde.

* Känn dig för med ispiken! Är isen stark ända fram till vaken – som vid en ränna eller råk – räcker det att räcka fram ispiken, ta ordentligt spjärn med skridskorna och dra upp honom.

 

* Är isen svag kastar du din lina. Är avståndet för stort, måste du krypa eller hasa tills linan räcker fram. Du måste vara säkrad med en lina till kamraten på säker is. Kolla att den nödställde har fått ett säkert grepp om linan. På Hansa-linan finns en ögla som ska träs över handen och låsas. Ingen ska längre behöva drunkna därför att hans stelfrusna händer tappar taget om linan. Orkar du inte dra upp den som ligger i vaken, får du låta honom försöka dra upp sig själv. Då säkrar du din ända av linan genom att linda den några varv runt isdubbsspeten, hugga fast den i isen och hålla fast den fria ändan med andra handen. Det bästa är att den nödställde själv kastar sin lina från vaken. Har han ytteränden ordentligt fastsatt i midjeremmen kan han få hjälp upp, samtidigt som han har händerna fria att hjälpa till med isdubbarna..

Vidare behövs något att få fäste med i isen om du skulle gå ned sig. Finns inga dubbar får du ta en mejsel, en kniv eller i västa fall bara en vass sten. För att kunna nå den nödställde från säker is behövs en lina: flagglinan från närmaste flaggstång, bilens bogserlina, kanske ett klädstreck.

Om du inte kan få tag i en lina eller långt redskap måste du ta dig fram ganska nära vakkanten. Det gäller då att försöka att undvika att överbelasta den redan försvagade isen. Här kommer den utbredda eller fördelade vikten in. Ju större yta vi kan fördela kroppsvikten över, desto bättre håller isen. Kryp därför sista biten fram mot vaken. En stege eller en planka kan hjälpa till att fördela vikten ytterligare.
Här, liksom vid alla annan vattenlivräddning, gäller den hårda regeln, förlängd arm, räck aldrig handen till en nödställd. Ha alltid något mellan dig och den du ska rädda: en pinne, en halsduk, en jacka eller livrem. Du måste kunna släppa taget om du själv håller på att bli neddragen. För att kunna dra upp den nödställde behöver du få fäste i isen, och nu har du nytta av det vassa föremålet som du tog med som “isdubb”. Vid livräddningsaktionen bör man naturligtvis försöka få någon med sig ut på isen – men håll avstånd, så att inte båda går ned sig. Två orkar mycket mer än en, och ensam kan det också vara svårt att få tillräckligt fäste på hal, blank is.
Ta aldrig för givet att det går att klara räddningen utan hjälp.

Ni finner det hos KGMAB

Ni finner det hos KGMAB

Gilla/Dela med dig!

Share to Facebook
Share to Google Buzz
Share to Google Plus
Det här inlägget postades i Det dagliga arbetet, Friluftsliv, GY11, Pedagogik, Quick fix - lektionsplaneringar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Protected by WP Anti Spam