Riskfaktorer i samband med fysiska aktiviteter

Efter en dag fylld med träning, satte vi oss framför tvn för att se SVTs omtalade dokumentär, ”Medaljens pris”.

Det var med blandade känslor jag såg den. Jag förfärades över alla de skador som friidrottare drar på sig, fick en större förståelse för hur hårt och mycket de belastar sina kroppar samtidigt som jag också ser hur de, precis som jag, brinner för sin idrott. Inte för pengar. Inte för berömmelse. Men för kicken. Att få lyckas. Att få nå sina mål. Att få kämpa. Testa sina gränser. Utsätta kroppen för vad den tål, och ibland för mer än vad den tål.

Det jag inte gillade var att de otroligt framgångsrika och inspirerande idrottarna nästan framställdes som idioter som väljer att utsätta sina kroppar för det här. Och det gjorde mig väldigt illa berörd. Få, om knappt någon, som inte är insatt i elitidrott kan förstå våra drivkraft. Det är lätt för alla hemma att säga ”men äsch, är det inte dags att lägga av nu då? Du har ju gjort så mycket, och kroppen din börjar ta stryk”. Men det handlar inte om vad man har uppnått, vad man gjort, hur ens kropp mår. Det handlar om så otroligt mycket annat. Det handlar om instinkt. Viljan att vilja bli bättre. Viljan att utvecklas. Viljan att lyckas. Det spelar ingen roll om vad man har gjort. Det handlar om vad man kan göra. 

Så länge jag (och de flesta andra elitidrottare) känner att vi kan utvecklas. Nå längre. Uppfylla nya drömmar, finns det inget som kan stoppa oss. Inte ens skador. Se bara på den största förebilden av alla, Sveriges mest fantastiska idrottare, som gjorde hela programmet igår, Sanna Kallur. Inget stoppar henne, för hon känner att hon fortfarande har saker kvar att uppnå. Nya drömmar. Nya gränser att sprängas. Hon har inte fått ut allt än. Jag förstår henne. Samtidigt som jag imponeras av vilken otrolig vilja hon har.

För oss har inte medaljen ett pris. Inte på det sättet som dokumentärer vill syfta till. För oss är idrottande livet. Här och nu. Våra kroppar tar stryk, men vilket jobb eller vilken syssla utsätter inte kroppen för stryk? Mer eller mindre?

Sen har jag fördelen att hålla på med en idrott som är relativt snäll mot kroppen. Förslitningsskador, ja visst. Men vi rycker extremt sällan av en muskel. Vi får sällan stressfrakturer. Peppar, peppar har  längdsporten varit ganska förskonad från rejäla skador som har tvingat oss till längre uppehåll (läs alternativ träning).

Det jag också reagerade på var hur de som intervjuade chockat insåg att ”ni tränar under tiden ni är skadade!”. En elitidrottare kan aldrig, aldrig sluta träna. Det finns inte. Mer än ett par dagar utan träning går inte. För då är vägen så lång tillbaka att det ska till ett under att man kommer tillbaka. Träna måste man. Varje dag nästintill. Med gips. Med kryckor. I rullstol. Man kan alltid träna. På något sätt. Och som (elit)idrottare är man extremt duktig på att hitta alternativa vägar och sätt att träna på. Så ja, självklart tränar vi när vi är skadade.

Alla idrottare som intervjuades igår visade också vilken glädje de känner till sporten. Hur mycket den ger dig. Men den kan också ta mycket ifrån dig. Det är ju Linus Törnblad ett exempel på. Där idrottens glädje försvunnit i jakten på att vilja bli bäst. Vilja bli bättre. Och det är otroligt starkt av honom att berätta så öppet om det. Visa på svårigheterna med elitidrottens krav på prestation.

Allting är inte svart eller vitt. Allt är inte bara lycka, men allt är inte heller bara sorg. Allting har sina framsidor, och allting har sina baksidor. Så är det över allt, jämt.

Jag vill inte på något sätt ta bort vikten av dokumentären, men jag vill ändå på något sätt dämpa det hela. Idrott är inte farligt. Idrott är fantastiskt. Det ger en helt annan dimension i livet. En gemenskap. Glädje. Och också kanske sorg. Du får se så otroligt mycket som idrottare. Men självklart måste man ta problemen som friidrotten har dragits med på allvar. Vi kan inte förstöra alla våra talanger, för tillslut kommer de inte finnas några kvar. Men vi ska heller inte skrämma upp alla de barn och ungdomar som skulle vilja börja med friidrott, för då har börjar i helt fel ände. Vi måste våga inse att idrott kanske inte alltid bara är lek, samtidigt som vi i vissa avseenden kanske måste gå tillbaka till att det är just lek. Att ställa krav på prestation av ung människor, är ingen väg att gå för att nå framgång, men det kan du läsa mer om här..

Barn, ungdomar och vuxna som sitter framför datorn får också skador, men dessa går inte att kartlägga på samma sätt som inom en specifik idrott. Så allt belastar ju kroppen, men samtidigt är ju kroppen till för att belastas. 

Så se dokumentären.

Från bloggarna Anna & Emil!