Friluftsliv i skolan

Vi har idag bedrivit orientering i vår skola. Det var en orienteringsdag som vi hade. Alla våra ettor och tvåor tog sig ut till Nacka reservatet för att orientera. Jag har funderat nu i några veckor och även idag på, är orientering friluftsliv? I vissa sammanhang tycker jag det, men i andra inte.

Om vi ser på den typen av orientering som vi haft idag, så har de haft möjligheten att välja på tre olika kartor, med tre olika svårighetsgrader samt distanserna har varierat beroende på vilken svårighetsgrad de valt. Att sedan få den kartan  och lyckas hitta x antal kontroller på x tid är väl inte direkt friluftsliv? Blir det inte en sport då? Det krävs kondition, beslutsförmåga och smidighet. De har inte något som helst fokus på att njuta av naturen. Det är inte så att de stannar vid en sjö och njuter. Vidare inte heller använder det naturen har att erbjuda. Utan de ser att de skall hinna med alla kontroller på en viss tid.

Motpolen är att de får verktyg och redskap för att kunna orientera sig. Kunna läsa en karta i olika miljöer. Kan du läsa en karta i en okänd skog, kan du läsa vilken stadskarta som helst också. Min fundering hade varit av mindre karaktär om vi haft en vandring på två dagar och haft diverse pauser alternativt uppgifter under denna vandring. Behöver inte vara några dygn, kan vara en hel skoldag.

Eric Backman skriver en del forskningsrapporter om friluftsliv och säger några intressanta saker. Läs hela här Enligt honom så har intervjuer med idrottslärare sagt;

Intervjuerna med idrottslärarna visade att de ser skolans fysiska och organisatoriska ramar som begränsande för möjligheterna att undervisa i friluftsliv. Främst framhöll de undervisningstid, gruppstorlek, närheten till naturen samt bristande utrustning och finansiella resurser som begränsande faktorer. Den dominerande synen på friluftsliv är att det är något exklusivt som ska bedrivas långt borta, i en avlägsen natur, med viss typ av utrustning och som också ska kräva teknisk kunskap och kroppsliga färdigheter.

Det jag vill trycka på är närheten till naturen som blir den svåraste faktorn för många. Inte alla, men många, sen är det en problematik med tiden. Där får vi bli ännu bättre på ämnes integrera, då fri sätter vi mer tid till att utöva det på kvalitativt sätt. Vill inte på ngt sätt säga att det är en exklusiv fråga enligt mig utan kreativitet. Vi lär oss inte det från våra utbildningsinstanser. Där finns det allt du vill ha, samt Goretex. Det finns det inte i verkligheten. Utbilda oss för verkligheten tack.

Det jag vill hävda med själva orientering i sig är att så fort det blir ett tävlingsmoment så är det väl inte friluftsliv? En fundering!

 

Ni hittar det hos KGMAB

Gilla/Dela med dig!

Share to Facebook
Share to Google Buzz
Share to Google Plus
Det här inlägget postades i Det dagliga arbetet, Friluftsliv. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Friluftsliv i skolan

  1. Rickard skriver:

    Finns mycket att säga om detta… Lite tändvätska på elden???

    Jo, orientering är friluftsliv. Mina spontana tankar i denna fråga följer: med minsta krav på material skall man kunna ta sig från punkt A till punkt B. Det som står mellan dig och målet är det mest naturliga du känner, naturen. Du är den samlare (eller jagare…) som skall överleva genom att känna din terräng skall finna mat eller fälla ett djur av ditt tycke… med din list (ta nya vägval vid ex kontroll då du fällt ditt byte eller plockat upp en snaskig växt för att finna mer föda till familjen). Stup, branter och snorhala rötter är med i leken och man måste hantera detta efter egen förmåga, bästa? Här blir vägval avgörande för vem av samlarna eller jägarna som finner sitt byte. Tävling? Är inte det dagens “krig”, kraftmätningar, gladiatorspel (sett till utrustning på ex ishockeyspelare)? Nu är kanske detta ur ett idrottshistoriskt / antropologiskt synsett. Men det kopplas ju till de kulturella aktiviteter som skall beröras. När jag skriver detta känns det mer som att koppling till hur den skola jag jobbar på arbetar tvärvetenskapligt för att koppla ihop detta. Givetvis är heldagar att föredra, om det samplanerats med andra ämnen… Helheten var det väl vi söker, nyttan med att känna till hur man tar sig fram i skog och mark, givetvis med smidighet, vilket vi tränar i skogen (inte i en stadsmiljö… Inga grenar att böja sig för men möjligtvis brunnslock att snubbla på medan man “messar”).
    Kreativ vill ju Skolverket vi skall vara vilket uppmuntras enligt ovan utläggning av mig?

    • Micke skriver:

      Tack för ditt inlägg Richard. Jag håller med i mycket om det du skriver, men kan det vara en brist hos mig att se det på ett annat sätt? Troligtvis, vad anbelanger den sista aspektern håller jag med till 1000%. Det är inte svårt och bidrar inte till någon vidare kroppslig förmåga att genomföra rubriken i en storstad. Dock är förmågan att kunna läsa en karta oavsett miljö viktig. Dessvärre är det inte någon vidare majoritet som utöver den typen av frilufsliv (ingen vetenskaplig bakgrund) där kartkunskap är av relevans, dock är det fler som åker till storstäder och shoppar.

      Håller med att det är så vår värld är uppbyggd idag, det är tävling i dagarna ända. Men motpolen, kan jag tycka är, när det kommer till friluftsliv, att jag vill ha en annan typ. Där vi arbetar med vår friluftslivhistoria och tittar på vad, hur och varför vi har den friluftsliv vi ha. Det började inte med tävling, men har formats med vårt samhälle till vad det är idag. Där håller jag med Backman i aspekten, för mig, tiden. Viljan att samarbeta över gränserna. Tappade spåret där lite, behöver påsklov. 🙂

  2. Pingback: Friluftsliv med en grässlätt&träd |

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Protected by WP Anti Spam