Idrott och hälsa i framtiden

Idrott och hälsa är ett hett ämne utifrån många aspekter, det som gör mig konfunderad är hur tankar kring själva ämnet har bedrivits på alla dessa olika nivåer som det diskuteras. Det går att läsa i forskningsrapport på forskningsrapport, där det påvisas, att motion samt kondition är utan tvekan är det viktigaste för inlärning, koncentration, stresshantering, sjukdom etc.

Vi får, genom ett sök på Google, ”träning” 40 miljoner träffar, skriv ”styrketräning” så har du 3,7 miljoner träffar.  Men det stannar inte där, du har privata företag, bloggare, gym och träningscentren. Hur vi än vrider och vänder på det, det ligger i fokus i vår stress samhälle, TRÄNING, motion, kost ett hälsosamt levande med alla de vardagskrav som finns nu på 2000-talet.

Håkan Larsson som är professor i idrott, inriktning utbildningsvetenskap på GIH i Stockholm har skrivit en artikel om idrott och hälsa i framtiden. Han har skrivit en introduktion till boken Physical Education Futures (Routledge Studies in Physical Education and Youth Sport) som är skriven av idrottspedagogen David Kirk. Vidare har Håkan en artikel om denna bok, vilket jag kommer att diskutera utifrån ett vardagsperspektiv som idrottslärare. Har inte läst hela boken, äger inte den. Allt som är taget kommer att vara i kursiv stil. Artikeln hittar du här

”Det författaren intresserar sig för är ”the idea of the idea of physical education”, eller ”the id2 of physical education”. Översatt till svenska skulle man kanske kunna saga ”idén om idén med idrott och hälsa”, det vill säga ett metaperspektiv på de idéer om idrott och hälsa som finns och har funnits och hur dessa idéer förhåller sig till ämnets praktik. Kring 1900-talets mitt, hävdar Kirk, ersätts kroppsövningsämnets tidigare id2 ”physical education-as-gymnastics” med en ny id2. Viktigt att påpeka är dock att den nya id2 inte bör benämnas ”physical education-as-sport” utan ”physical education-as-sport techniques”. Denna ”multiactivity approach”, eller ”smörgåsbord av aktiviteter, som väl är det gängse svenska uttrycket, är inte identisk med sport, eller tävlingsidrott, även om den bär med sig en hel del element från tävlingsidrotten in i undervisningen i idrott och hälsa.”[…]

De tankar som jag får när jag läser att den nya ”idén om idén med idrott och hälsa” är att det inte skall vara ett smörgåsbord av aktiviteter samt att vi bör kalla det för physical education-as-sport techniques, för mig på Svenska blir; fysisk utbildning i idrottslig teknik. Vad avser att erbjuda våra elever ett smörgåsbord av aktiviter gäller inte längre då det har uttryckts i idrott och hälsa 1 att vi skall frångå det. Men höjer lite på ögonbrynen när det i flera aspekter tas upp i artikeln att idrott och hälsa skall fostra i idrottslig teknik. Min fråga är då, är det vår uppgift? Vidare i stycket nedan tas det upp:

”Physical education-as-sport techniques” innebär att eleverna exponeras för, och introduceras i, tekniker i en rad olika idrotter.[…] Som grupper betraktade tar sig eleverna aldrig över ”introduktionsstadiet”, det vill säga en lektion med en viss idrott har i stort sett samma upplägg oberoende av om lektionen genomförs med 11-åringar, 14- åringar eller 17-åringar. ”The key point to note about this teaching and learning of techniques”, skriver Kirk (s. 3) ”is that these practices are typically abstracted from the whole activity; they are typically decontextualised practices.”

Här har vi flera parameterar givetvis. Progression från grundskola till gymnasiet, kunskap i de nämnda. Den frågan jag ställer mig utifrån den utbildning jag har, är det vår uppgift att spela badminton i ex 15 lektioner för att lära eleven ett clearslag, alternativ att eleven skall veta när det är aktuellt med det nämnda? På gymnasiet skall vi kunna mer, givetvis, men skall vi vara tränare? Behöver jag få kunskap på GIH i det taktiska om hur basket spelas för att det är en före detta elitspelare där och håller kursen? Behöver jag veta och få skäll av en gammal ishockey tränare om hur ishockey spelas och vad det är bra att tänka på vid ishockey utövandet, som sedan ger ett skriftligt prov med tillhörande poäng system för att sedan säga att 21 poäng är G 31 poäng är VG. Min poäng, är, givetvis skall vi kunna flera sporter, regler och tillvägagångsätt. Men vad är det viktiga? Hur får jag 30 personer att göra det och hur många olika knep finns det för att få de som inte gillar att försöka? (ex som volley 2000) VI behöver ha fler tips och trix på didaktiska och pedagogiska tillvägagångsätt i vårt sätt att lära ut!

David Kirk tar upp också är […]De sistnämnda dimensionerna tränas i mycket liten utsträckning i skolan, utan undervisningen fastnar i mönstret visa–öva–instruera i den enskilda tekniken. Detta mönster förstärks eftersom det också är en dominerande tankefigur att eleverna först behöver behärska tekniken för att sedan kunna spela spelet/delta i aktiviteten. […] Han menar på att det är svårt att ge ett entydigt svar till varför det är så. Undrar varför vi tänker så här?

[…]I grund och botten bygger undervisningen i idrott och hälsa i stor utsträckning på aktiviteter som existerar i kroppsövningskulturen i en icke-pedagogiserad form och som bär på sin alldeles specifika historiska, sociala och kulturella prägel (inklusive vilka som utövar den i termer av kön, social bakgrund, etc.). I det att element ur kroppsövningskulturen introduceras i idrottsundervisningen sker en dekontextualisering av aktiviteterna. […] Därtill är gruppen elever i skolan betydligt mer heterogen än de grupper av barn och ungdomar som utövar idrotterna tillsammans på fritiden. Kvar blir istället en uppsättning av tämligen lösryckta tekniker som tränas utan att på ett tydligt sätt relateras till spelet/aktiviteten.

Här hävdas det att individen blir sämre på sin sport i skolan. Det kan jag hålla med om att eleverna som är riktigt duktiga inte kan utöva sin fulla potential i ex fotboll. Men åter igen, är det skolans och din uppgift som idrottslärare att utveckla en individ i sitt fritidsintresse? Vi skulle/skall kunna vara bollplank på många sätt, men att erbjuda lektioner som förrutsätter; […]I förlängningen medför dekontextualiseringen att den förmåga att ”spela spelet” eller ”utöva aktiviteten” som byggts upp i sin ursprungliga form utanför skolan går förlorad. […] Jag tycker inte det. Vet inte vilket förhållningssätt som ni har, men jag personligen anser inte att jag vara tränare.

[…] Skolan riskerar att bli allt mindre meningsfull (och utvecklande) för allt fler elever. I ljuset av denna utveckling ter det sig särskilt problematiskt att idrottslärare kämpat för att göra ”physical education” till ett ”vanligt” skolämne för att därigenom ge det legitimitet. Kirk gör bedömningen att detta medfört en än starkare betoning av den id2 som han kallar ”physical education-as-sport techniques”, vilket då följdriktigt inneburit att innehållet i ”physical education” har fragmenterats (”molecularised”) och gjorts allt mindre meningsfullt för allt fler elever. […]

Stycket här ovan är en sanning kan jag tycka. Utan att ha läst en massa forskning, så utgår jag utifrån min vardag. Kraven på oss som lärarej är skyhöga, vi skall utföra mirakel med allt för lite verktyg. Följaktligen bidrar det till att elever och föräldrar skall få tusen chanser på sig att klara en kurs. Vidare också om det är elever som inte varit på lektionerna, säg 70% av kursen, undrar de 6 sista veckorna ifall de har möjlighet att få G alt E. Där även skolledning undrar ifall det går att göra ngt? I min värld så går det inte att läsa en 100p kurs på 6 veckor, vad säger du?

Andra delen i min tolkning till stycket ovan är, att genom vi fick legitimitet så blev det ”viktigare” att komma och få ett betyg i idrott och hälsa, för att du kunde då inte räkna bort den kursen. Det blir en sådan paradox vilket jag inledde stycket med. Hur kan elever och föräldrar gå och säga hur viktigt det är med motion, men att läsa kursen i skolan är lite si så där; ”Min dotter/son har en kråka i näsan, hon skall inte vara med idag på gympan”

David Kirk fortsätter med att säga; […]Akademiseringen har inneburit att idrottslärare utbildats allt mindre i det som är föremålet för den undervisning som de ska bedriva i sin yrkesgärning (”the subject matter”). Istället ägnas allt mer tid åt akademiska studier i sidodiscipliner. […] De senaste fyra, fem decennierna har medfört att de blivande idrottslärarna uppvisar allt större brister när det gäller såväl ämneskunskaper (”content knowledge”) som pedagogiska ämneskunskaper (”pedagogic content knowledge”), det vill säga sådana kunskaper som gör det möjligt för lärarna att vara flexibla i sitt undervisningsupplägg och ”möta eleverna på deras nivå”. Kirk citerar en av de stora pionjärerna inom ”physical education”-forskningen, Daryl Siedentop:

We have arrived at a point in our history where we can now prepare teachers who are pedagogically more skillful than ever, but who, in many cases, are so unprepared in the content area that they would be described as ‘ignorant’ if the content area were a purely cognitive knowledge field. (Siedentop, 2002a: 369)

Kirk sammanfattar sålunda att:

… one of the perverse reasons why the id2 of physical education-as-sport techniques has endured is because it is suited to teachers’ lack of in-depth knowledge of games and sport relative to their pre-1970s predecessors. (s. 122)

Det finns mycket mer att skriva om det nämnda men väljer att avsluta här. Har inte läst andra forskningsrapporter som skulle innebära att jag skulle haft mer kött på benen och troligvis andra argument. Kommer nog att köpa hans bok, men vill nog inte köpa den för 400:-, någon som vill donera den? 🙂

 

Ni hittar det hos KGMAB

 

 

Gilla/Dela med dig!

Share to Facebook
Share to Google Buzz
Share to Google Plus
Det här inlägget postades i Allmänt, Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

4 svar på Idrott och hälsa i framtiden

  1. Birgitta Claesson skriver:

    Jag har upptäckt din sida tack vare “vår tidskrift” och jag kan bara ge dig/er en stor eloge för att ni orkar blogga om allt viktigt som berör vårt ämne.
    I många år har jag haft ett enormt stöd från vår rektor när det gäller vårt ämne på gymnasiet (tyvärr ändras det med personerna på den posten.)
    Din kommentar: “På gymnasiet skall vi kunna mer, givetvis, men skall vi vara tränare? ” Mycket intressant fråga och mitt svar är nej. Vårt uppdrag är mycket mycket vidare sett ur ett hälsoperspektiv! Mvh Gittan Claesson

    • Micke skriver:

      Tack för ditt inlägg. Ja, det är som du säger. Det beror väldigt mycket på vem som sitter på den posten. Om det känns som en viktig aspekt utifrån rektorns perspektiv. Vårt ämne är komplext, det finns hur mycket som helst att diskutera. Men vi är inte ensamma 🙂 Vårt yrke är komplext. När du säger “tidskrift” vilken refererar du till då?

      Lycka till med idrott och hälsa på din skola.

  2. Martin L skriver:

    Efter att ha läst inlägget flyktigt tycker jag det saknas i resonemangen ovan, den del som i framöverallt i lpf 94 var totalt dominerande – nämligen hälsoaspekten av ämnet idrott och Hälsa. Håkan Larssons bakgrund som professor i idrott – utbildningsvetenskap visar sig väl ganska tydlig då det talas om att “idrott och hälsa skall fostra i idrottslig teknik”? Att idrottslärares utbildning ser ut som den gör speglas mer av rådande kursplaner vilket då inte gör det så konstigt av det akademiska sinnelaget. De senaste decennierna har en tydlig förskjutning av ämnet idrott och hälsa pågått, från att mäta direkta fysiska prestationer(t.ex. hoppar du 5m i längdhopp får du 5a i betyg) till att mer använda sig av runda värden som hälsoeffekt, självskattning, analys och diskussion kring resultat och egna värden mm. Jag skulle säga att vårt främsta mål är att få elever att kunna ta hand om sin egen hälsa. I den gamla läroplanen fick man leta länge för att kunna styrka att kvalitén av den fysiska aktiviteten spelade någon större roll alls. Nu i GY11 är det ju tydligare igen att vi ska bedöma fysiska kvalitéer, men det räcker inte. Komplexiteten i vårt ämne är större än någonsin vilket jag får en känsla av att de inte tar upp i rapporten. En annan relevant fråga är om Psycial Education kan likställas med vårt ämne? Hur ser kursplanerna ut?

    En annan fråga jag hade var om ”smörgåsbordet” – vad står det om det i Idrott och hälsa 1?

    Tack för mycket intressanta tankar och inlägg! Jag jobbar på en liten skola utan ämneskollegier och då är detta guld värt!

    • Micke skriver:

      Hej Martin!

      Tack för ditt inlägg.

      När det kommer till lpf94 så var hälsoaspekten totalt dominerande i alla aspekter. Vad avser din kommentar att det tydligt står att “vi skall fostra i idrottslig teknik” så har vi delade meningar.(Eller missförstår jag vad du vill säga här?) Senare i din kommentar så anser du att vi skall få eleverna att kunna ta hand om sin hälsa enligt dig. Där tycker vi samma. Min fråga blir då, blir det inte av en paradox om vi skall “fostra i idrottslig teknik” och lära dem att ta hand om sin hälsa? I mina tankar, om jag skall fostra eleverna i en teknik, låt oss säga badminton, får eleven då den kunskap som behövs för att ta hand om sin hälsa längre fram i livet? Eller blir de inte bara extremt bra på badminton.

      Det går troligtvis inte att likställa Psycial Education rakt över på vårt ämne idrott och hälsa. Men som Håkan nämner i sin rapport så finns det otroligt mycket som är överför bart på vårt ämne. Vidare har David Kirk som jag förstått det åkt runt om i världen och tittat på hur idrotten ser ut på skolorna i närmare 20 år. Har inte kunnat hitta hur en kursplan för idrott och hälsa ser ut, för låt oss säga England. Det skulle vara intressant att titta på ur fler perspektiv, då de har som vi vet ett stort problem med inaktiva ungdomar.

      Vad avser smörgåsbordet, så står inte det i idrott och hälsa 1, men har läst det i kommentarsmaterialet för idrott och hälsa.

      Med skrivningen intresse för att… vistas i naturen utvidgas arenan för ämnet så att undervisningen använder sig av den kringliggande utemiljön och naturen och inte bara förläggs till idrottshallen. Att eleverna kan känna glädje när de rör sig och vistas
      i varierande utemiljöer är en viktig del av ämnet.
      Forskning visar att det finns en liten grupp elever som helt väljer bort ämnet och att fler flickor än pojkar gör det valet. Men ämnet ska möta alla elever, inte bara de som redan tycker om och engagerar sig i tävlingsidrotten. Därför ska eleverna få möta många olika slags aktiviteter, så att de kan bli motiverade att utveckla sina förmågor till rörelse och stimuleras att hitta aktiviteter som de trivs med. Ämnet ska dock inte ses som ett smörgåsbord. Det centrala är att eleverna utvecklar sin förmåga till rörelse så att de i olika faser av livet kan välja och genomföra rörelseaktiviteter av olika slag.

      Hoppas jag förstod dina frågor. Det är semestertider, så att aktiviteten är inte på topp vad avser vårt komplexa ämne. 🙂
      Kul att sidan kan bidra till tankar och diskussioner för dig. Återkom om jag har missförstått dig eller om det skulle behövas ett förtydligande från min sida.

      Fortsatt trevlig sommar!

      //Micke

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Protected by WP Anti Spam