Hbtq och idrott Ungdomars erfarenheter och villkor inom svensk idrott

  

Sammanfattning!
Riksidrottsförbundet gav 2011 ett forskningsbidrag till RFSL Ungdom och RFSL för att undersöka hbtq-ungdomars villkor och erfarenheter inom svensk idrott. Studien utgår från ett rättighetsperspektiv och från en queer förståelse av 

kön, sexualitet och makt. Den är av kvalitativ karaktär och bygger på intervjuer med 25 hbtq-ungdomar och 15 berättelser från hbtq-ungdomar som själva skrivit om sina erfarenheter av idrottande. Det empiriska materialet som studien baseras på visar att normer kring maskulinitet, femininitet och heterosexualitet skapar förutsättningar och 

begränsningar. Flera av de homosexuella killarna berättar hur machoideal har gjort att det känts omöjligt att vara bög och och idrottare. Flera av de homo- och bisexuella tjejerna berättar hur de påverkas av femininitetsideal, hur tjejer som inte pratar om killar och utseende misstänkliggörs. 

Könsuppdelade omklädningsrum är ett annat exempel på en begränsning som påverkar ungdomarna. Uppdelningen bygger på normen om att attraktion endast uppstår mellan kvinnor och män. Vissa homo- och bisexuella informanter vittnar om obehag och utsatthet i omklädningsrummet.

De flesta av informanterna är inte öppna inom sin idrott. Att ständigt dölja vem man är och leva med en rädsla för omgivningens reaktioner är nedbrytande och har lett till att flera slutat idrotta.
Flera informanter upplever att hbtq-personer är osynliggjorda inom idrotten och att hbtq bara kommer på tal i homofob och transfob jargong. En del har blivit trakasserade och stödet från tränarna är ofta frånvarande. 
Informanterna anpassar sig till idrottens normer genom att reglera sitt beteende på förhand. Det som händer inom idrotten hänger nära samman med informanternas situation i skolan, på bostadsorten eller i hemmet. Detta får inverkan på till exempel informanternas möjligheter att delta i idrott.
Det finns få öppna hbtq-personer inom idrotten som kan fungera som förebilder för informanterna. De som finns är oftast homo- eller bisexuella som har kommit ut först efter att deras idrottskarriär tagit slut. Det skapar en känsla hos informanterna att det är svårt att som hbtq-person att vara idrottare, och näst intill omöjligt att göra idrottskarriär. Två informanter, båda homosexuella tjejer, upplever föreningsidrotten som 

en frizon där homosexualitet inte ses som något konstigt, utan där tjejer till och med kan träffas och ragga på varandra. Flera informanter har sökt sig till idrottsföreningar för hbtq-personer för att kunna idrotta på en plats där de känner sig välkomna och inkluderade

Idrott är i stor utsträckning könsuppdelad genom regelverk, jargong, normer och omklädningsrum. Det gör att unga transpersoner utestängs, inte tillåts delta i rätt kategori eller blir tvingade in i ett könsfack de inte känner sig bekväma med. Transungdomarna i studien är ofta inte välkomna i rätt omklädningsrum utan de byter om på toaletten eller hemma. Könskodade klädregler och omgivningens användande av fel pronomen skapar också problem. Flera transsexuella informanter vill delta i träning som är köns-uppdelad men får inte träna i rätt grupp. Några drömmer om att börja 

idrotta efter att de genomgått en könskorrigering men säger samtidigt att det då kommer att vara för sent att göra karriär inom idrotten. 

Transungdomarna tar själva ansvar för att lösa problem. De tar även på 

sig ansvaret att utbilda såväl ledare som lagkamrater i transfrågor. Vuxnas frånvaro och okunskap präglar de flesta av transungdomarnas berättelser.

Följden av normerna inom idrotten, könsuppdelningen, bristen på förebilder, låg hbtq-kompetens och låg vuxennärvaro blir att många hbtq-ungdomar lämnar idrotten. 

http://www.rf.se/ImageVaultFiles/id_29194/cf_394/HBTQ_och_idrott.PDF

Gilla/Dela med dig!

Share to Facebook
Share to Google Buzz
Share to Google Plus
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Protected by WP Anti Spam