För att kunna hitta dessa, så behöver vi läsa en del. Tycker att detta är en grund som går att använda sig av. Inte den mest romantiska text som går att läsa, dock så lyfter den fram hur idrottsrörelsen har utvecklats. Vilket i sin tur visar på vilka sätt idrotten ter sig att bli ett socialt fenomen. Vilken typ av idrott utövas i ex Angered jämfört med Nässet i Göteborg? Eller finns det en skillnad mot vad ungdomarna i Bromma utför för idrott jämfört med Södermalm? Texten är tagen från GIH i Stockholm och RF.
Det är inte lätt att få fram rätt väg när vi skall tolka och ta fram belägg för vilken väg eleverna skall ta. Men som många tidigare, vi får försök tills det blir bra. 🙂
Idrott innan idrottsrörelsen (fram till 1900-talet)
Fysiskt aktivitet, gymnastik och tävlingar alltid varit ett inslag i historien. Den antika “gymnastiken” bestod övervägande av olika idrottsgrenar (se antik idrott). När den antika kulturen återupplivades under renässansen gjorde man ansatser att knyta an också till denna “gymnastik”. Ett exempel på detta är den italienske läkaren Hieronymus Mercurialis 1569 publicerade “De arte gymnastica” (‘Om den gymnastiska konsten’). Men först med nygestaltningen av den fysiska fostran decennierna kring sekelskiftet 1800 kan man tala om en gymnastik i modernare mening, varvid det är den pedagogiska som står i centrum för intresset. Drivkrafter bakom förändringarna var det senare 1700-talets upplysningsfilosofi (inte minst Rousseau med uppfostringsromanen “Émile”), den franska revolutionens jämlikhetsideal, en breddad medborgarfostran och det genom Napoleonkrigen aktualiserade behovet av fysisk styrka. I spetsen för den nya gymnastiken gick den filantropiska (människovänliga) pedagogiska rörelse som växte fram i Tyskland under 1700-talets sista decennier. I de särskilda läroanstalter, s.k. filantropiner, som drevs av förgrundsgestalter som J.B. Basedow och C.G. Salzmann fick kroppsövningar en stärkt ställning. Innehållsligt blandades aristokratiska övningar och borgerliga eller allmänt folkliga idrottsinslag. Det nya var främst att man systematiserade rörelser och övningar, övervägde olika program och metoder och reflekterade över specifika kroppsliga effekter. Den ledande förnyaren Johann C.F. Guts Muths publicerade sina idéer 1793 i den till många språk översatta och inflytelserika skriften “Gymnastik für die Jugend”.
Samtidigt med Guts Muths, “den moderna gymnastikens fader”, verkade Gerhard U.A. Vieth, som representerade den systematiserande tendensen i standardverket “Versuch einer Encyklopädie der Leibesübungen” (1794–1818). Större praktiskt inflytande fick pedagogen Pestalozzi genom sin i början av 1800-talet utformade s.k. elementargymnastik. Den byggde på de enkla rörelser som kroppens leder möjliggör. Koncentrationen på isolerade ledrörelser stod i motsats till de lek- och idrottsbetonade övningar som dominerade hos exempelvis Guts Muths.
Svensk idrott innan idrottsrörelsen
Det svenska idrottslivet före 1800-talet är tämligen outforskat. Delvis beror det på att möjligheterna till fördjupning är begränsade. Men det förefaller också som om Sverige inte hade utvecklat något starkare och varaktigare idrottsliv jämfört med det kontinentala Europa. Vikingatiden, från 800-talet och ett par tre århundraden framåt, framstår dock som ett undantag. Man kan under denna epok tala om något av en tidig idrottslig högkultur i västra Skandinavien, särskilt på Island, med viss giltighet även för Sverige.
Under 1800-talet uppträdde en rad idrottsliga yttringar: Linggymnastiken i skolan, äldre idrotter (hästsport, segling, simning), professionell cirkusbetonad verksamhet, ett både organiserat och oorganiserat friluftsliv samt gymnastik- och idrottsföreningar med eller utan tävlingskaraktär.
I början av 1800-talet lades grunden till de två huvudriktningar som kom att dominera under resten av århundradet: linggymnastiken (den svenska gymnastiken, det svenska/lingska systemet) och turngymnastiken (Turnen, den tyska gymnastiken). Mellan de två rådde ett utpräglat rivalitetsförhållande, som emellertid avtog under 1900-talets lopp, då den tredje, “icke-gymnastiska” huvudriktningen, den moderna tävlingsidrotten, vann. Linggymnastiken och turngymnastiken kan knytas till var sin legendarisk pionjär och inspirerades av nationalistiska stämningar i samband med Napoleonkrigen. Men i fråga om ideologi, övningsinnehåll och samhällsförankring skilde de sig betydligt.
Per Henrik Ling hade i Köpenhamn lärt känna den tyska gymnastikkulturen, samtidigt som det i Sverige fanns tecken på ett ökat intresse för kroppsövningar. Som fäktmästare vid Lunds universitet och föreståndare för Gymnastiska centralinstitutet (GCI, senare GIH)) fick han tillfälle att utveckla sin gymnastik. Den pedagogiska gymnastiken dominerade inledningsvis, följd av en militärgymnastisk period, medan sjukgymnastiken fick överhanden fr.o.m. 1820-talet. Linggymnastikens fortsatta utveckling dirigerades av lärare på GCI sekunderade av andra skolors gymnastiklärare och vissa sjukgymnaster. På 1860-talet gjordes den slutgiltiga systematiseringen. Det svenska gymnastiksystem som då, främst genom Lings son Hjalmar Ling, kodifierades genom tryckta “tabeller” och andra anvisningar kom att bestå långt in på 1900-talet. Kring detta system bildades en ideologisk ortodoxi och maktstrukturell konservatism som fått benämningen lingianism.
Linggymnastiken
Från första början kännetecknades linggymnastiken av sin strävan efter medicinsk-fysiologisk förankring. Ling fastslog programmatiskt att gymnastik skulle bygga på människoorganismens lagar. Slutmålet var den harmoniskt utvecklade människan. Även om man i princip sökte tillgodose både kropp och själ satt den vetenskapligt inspirerade kroppsutvecklingen i högsätet. Det gällde att tillgodose kroppens alla delar och att strängt tillämpa liksidighetsprincipen, dvs. att höger och vänster kroppshalva skulle utvecklas lika mycket. Allvaret och rationalismen slog ut leken och nöjet. Målet blev att sprida det en gång för alla givna systemet till hela folket. Anspråken var universella. Den vetenskapliga vidareutvecklingen blev lidande, ofta ersatt av hänvisningar till upphovsmannens förmenta genialitet.
Linggymnastikens (lingianismens) innehåll och metodik fick sitt konkreta uttryck i dagövningen (gymnastiklektionen). Denna bestod av dels fristående rörelser, som hade en stark ställning, dels redskapsgymnastik. Dagövningarna kunde varieras genom att olika rörelser ur skilda “släkter” sattes samman till rörelsevarv och bildade en gymnastisk helhet. Tre metodiska principer var grundläggande: 1) rörelseförrådet skulle begränsas till ett urval av medicinsk-fysiologiskt lämpliga rörelser (urvalsprincipen); 2) varje rörelse skulle för att nå avsedd verkan vara formbestämd och utföras med full precision (rörelseverkans princip); 3) rörelserna skulle inte i första hand vara prestationsinriktade, och svårighetsgraden måste ökas med försiktighet (progressionsprincipen).
Linggymnastiken fick namn om sig att vara det mest effektiva medlet för fysisk fostran. Samtidigt kritiserades det för tråkighet, stagnation och elitfientlighet. Det hade sitt starkaste fäste som obligatoriskt skolämne, civilt och militärt. I Sverige infördes “gymnastiska anstalter” med 1807 års skolordning, men det dröjde till senare delen av 1800-talet innan läroverksgymnastiken stabiliserades genom en professionell lärarkår (i regel officerare), lokaler, inspektioner m.m. Folkskolegymnastikens genombrott på bredare front torde i praktiken ha infallit först fr.o.m. sekelskiftet 1900 (se vidare Gymnastik i skolundervisningen nedan).
Med bildandet av Göteborgs gymnastiksällskap 1869 började frivilliga lokala gymnastiksammanslutningar växa fram i städerna, men i ett internationellt perspektiv framstår anslutningen till föreningsgymnastiken i Sverige t.o.m. första världskriget som påfallande svag. Det växande intresset för frivilligt organiserade fysiska övningar kom i allt väsentligt tävlingsidrotten till del. De tidiga gymnastikföreningarna tjänstgjorde i många fall som en språngbräda från linggymnastiken över till denna idrott.
Idrottsrörelsens utveckling (1900-talet)
Vid början av 1900-talet befann sig idrottsrörelsen i ett första uppbyggnadsskede. Antalet föreningar och utövare var få och i huvudsak koncentrerade till landets större städer. Inom vissa idrotter hade förbund med nationella ambitioner skapats, men utan nämnvärd expansionskraft. I idrottens huvudgren, friidrotten, rådde konkurrens mellan två svaga riksförbund. Mot denna bakgrund blev bildandet av Svenska gymnastik– och idrottsföreningarnas riksförbund (numera Riksidrottsförbundet) 1903 ett viktigt trendbrott.
I slutet av augusti år 1901 skrev Ivar Berger ett brev till Victor Balck (på bild till höger) som formellt sett kan ses som en uppmaning till förbättrat samarbete mellan två konkurrerande idrottsorganisationer. Dels det Stockholmsbaserade Svenska gymnastik– och idrottsförbundet, dels det Göteborgsbaserade Svenska Idrottsförbundet.
Balck, som grundade Svenska gymnastik– och idrottsförbundet, var gymnastiklärare vid Gymnastiska Centralinstitutet (GCI) i Stockholm. Han var också grundare av tidningen “Tidning för idrott” (1881) och en pådrivande kraft bakom tillkomsten av ett antal tidiga föreningar, som till exempel Stockholms roddförening (1880). Ivar Berger, verksam inom Svenska idrottsförbundet Göteborg, tillhörde på motsvarande sätt den förste generationens idrottsledare i Göteborg.
Riksidrottsförbundet bildas
Den 31 maj 1903 hölls ett konstituerande möte i GCI: s lokaler i Stockholm. Förhandlingarna leddes av Balck med representanter för 25 idrottsorganisationer närvarande. Man antog de rådande stadgarna som preliminära (med några mindre ändringar) och utsåg en interimistisk styrelse. Härmed var Svenska gymnastik– och idrottsföreningarnas riksförbund bildat. Inte förrän 1947 ändrades namnet till Sveriges Riksidrottsförbund (RF).
Vid bildandet bestod organisationen av endast 35 föreningar och cirka 2000 medlemskap. Redan 1905 uppgick dock antalet till ett hundratal och 1914 bestod RF av 600 föreningar och hela 63 000 medlemskap. Ökningen var ett konkret bevis på att RF under relativt kort tid lyckats inta en central position inom den frivilligt organiserade idrotten.
Det nya förbundet fick en organisatorisk uppdelning efter två huvudlinjer, dels en indelning där de lokala föreningarna knöts samman i regionala förbund under en gemensam riksledning, dels en indelning i sektioner för olika idrottsgrenar. Redan efter ett år, 1904, omorganiserades sektionerna till dagens specialidrottsförbund (SF). De första omfattade grenarna friidrott, cykel, fotboll, fäktning, golf, gymnastik, kanot, rodd, simning, skridsko och pärk (det sistnämnda nedlagt 1909).
Mellankrigstiden (1918-1939)
I OS i Stockholm 1912 presenterade två nordiska gymnastikpedagoger nya gymnastikformer, båda grundade på Lings principer. Elly Björkstén från Finland anpassade gymnastiken till “kvinnans speciella fysik och psyke”. Hon använde mer rörelse- än ställningsgymnastik och poängterade ett rytmiskt och estetiskt rörelsesätt. Hon anpassade också övningarna till gymnasternas ålder och prestationsförmåga samt syftade till att utveckla hela människan. Björkstén började tidigt använda musik som ackompanjemang till gymnastiken. Niels Bukh från Danmark utformade sin “primitiva gymnastik” vid Ollerup Gymnastikhøjskole. Han använde kraftiga töjningar och ett mycket intensivt arbetssätt men praktiskt taget ingen ställningsgymnastik. Båda dessa pedagoger kom att få ett mycket stort inflytande på gymnastiken i hela Norden, men också på kontinenten. I Sverige började Elin Falk (1872–1942) under 1920-talet införa “lösgörande och frigörande övningar”. Dessa tankar kom från 1930-talet att utvecklas vidare av Maja Carlquist främst inom Sofiaflickorna. “Minsta möjliga spänning”, “kroppens egen rytm”, “hela kroppen genomböljande rörelser”, blev begrepp inom gymnastiken. De anammades inte bara i Sverige utan genom Sofiaflickornas många utlandsresor över stora delar av världen.
Parallellt med dessa utvecklingslinjer, grundade på Lings principer, etablerades en annan linje som kan föras tillbaka till Delsartes idéer om rytmisk gymnastik. De utvecklades av Émile Jaques-Dalcroze i Schweiz, Rudolf Bode, Hinrich Medau m.fl. i Tyskland. Musiken och dess element spelar stor roll. Bode skriver redan 1923 om “uttrycksgymnastik”, dvs. att med kroppen uttrycka känslor och impulser, vilket senare ytterligare utvecklats. Från Estland kom flera gymnastikpedagoger som flyktingar till Sverige under och efter andra världskriget. Mest kända är Ernst Idla och Leida Leesment. Bl.a. genom elittrupperna Idlaflickorna resp. Malmöflickorna kom de att få stort inflytande på den svenska utvecklingen. Senare kom jazzens element att tillföras gymnastiken. Under 1970- och 1980-talen kom en rad trender från USA. De mest uppmärksammade kan möjligen sammanfattas under begreppet aerobics.
Den manliga gymnastiken uppvisar inte samma dynamiska utveckling som den kvinnliga. Den påverkas främst av två faktorer – Bukhs rörelsesätt och den tävlingsgymnastik som utvecklades med Turnen som bas. Båda riktningarna togs först upp inom Örebrogymnastiken med ledare som Sam och Greta Adrian samt Erik Lindén. Gymnastiken blev mer rörelseinriktad. Klas Thoresson införde som lärare vid GCI (senare GIH) musiken för sina manliga studenter. Den manliga redskapsgymnastiken påverkades från mitten av 1940-talet alltmer av tävlingsgymnastiken och de danska färdighetsövningarna på matta. Sammanfattningsvis kan konstateras att de tidiga nationella gymnastiksystemen efter andra världskriget ersatts av en internationalisering och att kvinnlig och manlig gymnastik utvecklats efter egna linjer.
Sociala förtecken
Redan hos Ling fanns vissa sociala aspekter på gymnastiken, främst med sikte på folkhälsan. Inom Svenska gymnastikförbundet, som organiserar den frivilliga gymnastiken i landet, har sådana synpunkter haft stort inflytande. Från mitten av 1920-talet anordnades t.ex. friluftsläger under sommarloven för skolbarn i många distrikt. En annan stor verksamhet, husmorsgymnastiken, startade 1942 i samarbete med Kooperativa Förbundet och omfattade som mest ca 150 000 husmorsgymnaster över hela landet. Elly Löfstrand var den dominerande kraften och ideologen för denna verksamhet, liksom för pensionärsgymnastikens tillkomst på 1950-talet samt småbarnsgymnastiken, som delvis föddes ur barnpassningen vid husmorsgymnastiken. Slagordet “Gymnastik åt alla” lanserades redan 1911 som Svenska gymnastikförbundets huvudslogan. Motionsgymnastiken blev därmed förbundets största verksamhetsområde. Gymnastikformer som utarbetats för alla åldrar och svårighetsnivåer utövas inom gymnastikföreningar över hela landet. Under 1980-talet växte en delvis ny organisationsform fram under beteckningen Friskis och Svettis, där man sökt nya former för att nå nya målgrupper, bl.a. genom modern musik och större tillgänglighet såväl med hänsyn till tid som plats. Sammanlagt fanns 1998 ca 500 000 aktiva gymnaster i Sverige.
Idrottsrörelsens genombrott som massrörelse inföll under mellankrigstiden. Åren 1919 – 1929 fördubblades RF i fråga om såväl medlemskap som föreningar. Vid slutåret 1939 vara antalet medlemskap i RF 390 000 – en ökning på hela 419 procent under 20 år. Föreningsbeståndet hade samtidigt mer än sjudubblats till sammanlagt 5 790! En förutsättning för denna utveckling var ett starkt tillskott av arbetar – och landsbygdsungdom.
Det var också under mellankrigstiden som idrottsrörelsens geografiska breddning tog fart. Medan Sverige urbaniserades i allt snabbare takt, expanderade idrotten i motsatt riktning. År 1939 utgjordes hela 60 procent av RF: s föreningsbestånd av sammanslutningar utanför städerna. Parallellt med att idrotten spreds från städerna till landsbygden, skedde en social breddning, både landsbygdbefolkningen och arbetarrörelsens tidigare motstånd mot idrott var på väg att ge vika.
Även om idrottsrörelsen breddades såväl geografiskt och socialt, var den alltjämt främst förbehållen männen. Andelen kvinnor var påfallande liten, uppskattningsvis rörde det sig inte om mer än cirka tio procent av det totala antalet aktiva utövare.
RF – kansliet växer
För RF som organisation blev mellankrigstiden en tid att växa och vinna stadga. Antalet specialidrottsförbund ökade till 25 stycken, parallellt ökade det administrativa arbetet genom inrättandet av särskilda kommittéer och nämnder. Kansliet växte och även behovet av ändamålsenliga lokaler. I september kunde förbundet flytta till Strömsborg i centrala Stockholm. Under denna period inföll även idrottens stora massmediala genombrott. I januari 1920 introducerar Dagens Nyheter som första dagstidning en särskild sida med sportnyheter och radions tillkomst, med Radiotjänst sändningar som inleddes 1925. Även idrottens kommersiella genombrott skedde under denna tid, den publika tävlingsverksamheten började ge stora inkomster.
I idrottsrörelsen samsades små och nystartade föreningar med etablerade storklubbar, i radio och tidningar rapporterades om landskamper och idrottshjältar. De etablerade idrottsgrenarna fick konkurrens av nyheter som ishockey, badminton och orientering.
Efterkrigstiden (1945-1970)
Vid slutet av andra världskriget hade idrottsrörelsen blivit en väletablerad del av det svenska samhället. Därmed inte sagt att den följande epoken, 1945 – 1970, blev händelselös. Antalet medlemmar och föreningar fortsatte att öka – inte minst till följd av efterkrigstidens stora ungdomskullar. Nya idrottsgrenar introducerades år efter år. Vid periodens slut kunde RF registrera drygt två miljoner medlemskap, 13 500 föreningar och 53 specialförbund.
Den moderna motionsidrotten
Nu fick den moderna motionsidrotten sitt genombrott. Ett steg i denna utveckling utgjorde de breda och folkliga motionsevenemang som olika specialidrottsförbund arrangerade under beredskapsåren. Med motionsidrottens genombrott vidgades synen på idrott som samhällsfenomen. Idrottens ursprungliga karaktär av ungdomsfostran kompletterades således med ett brett motions – och hälsoperspektiv som möjliggjorde för såväl unga som gamla att idrotta och motionera utifrån sina egna mål och förutsättningar.
Åren 1955 – 1965 innebar en verklig kommunalisering av idrotten där inte minst huvudmannaskap och skötsel av allt fler anläggningar och andra idrottsfaciliteter övertogs av kommunala organ från att tidigare ha varit föreningarnas ansvarsområden. Denna process fick till följd att kommunerna utvecklades till idrottsrörelsens största bidragsgivare med understöd vida större än det traditionella statliga idrottsanslaget.
Med motionsidrottens genombrott och därtill särskilda statliga satsningar på ungdomens fritidsaktiviteter breddades idrottsrörelsen åldersmässigt såväl uppåt som nedåt. Successivt ökade antalet kvinnor, redan under 1950 – talet noterades att antalet kvinnor relativt sett ökade mer än männen. I den totala medlemskåren utgjorde de däremot endast blygsamma 15 procent vid samma period.
Ett ytterligare kännetecken på att idrottslivet förändrades var den fortsatta framväxten av nya idrottsgrenar. Ett mått på detta är att hela 20 av RF: s nuvarande 68 specialförbund bildades under åren 1940 – 1969.
Den moderna idrotten (1950-talet och framåt)
Idrottsrörelsen har fortsatt att växa, om än inte i lika snabb takt som tidigare. Framförallt under de senaste åren har ingen nämnvärd ökning skett. I fråga om medlemmar har idrottsrörelsen placerat sig förhållandevis stilla runt tre miljoner.
RF:s medlemsutveckling
År, medlemmar, föreningar:
1968 ca 2,2 miljoner 12 606
1978 ca 2,5 miljoner 15 692
1988 ca 2,5 miljoner 20 272
1998 ca 3 miljoner 21 859
En viktig orsak till idrottsrörelsens minskade tillväxttakt kan vara att de idrottsliga valmöjligheterna har ökat. För många medborgare är motionsspår, företagsdrivna gym och andra träningslokaler fullgoda alternativ till idrott i föreningsregi. Andra föredrar löst organiserade äventyrs – och modesporter. Den traditionella folkrörelsemodellen har således fått ökad konkurrens inte bara från andra fritidssysselsättningar utan även från idrott i nya former.
Idrottsrörelsens breddning
Idag utgörs de aktiva till cirka 40 procent av kvinnor – en markant ökning sedan 1900- talets mitt. På ledar och styrelsenivå utgör kvinnorna cirka 30 procent. Idrotter med högst andel kvinnor är gymnastik, ridsport och konståkning (85-86 procent).
Idrottsrörelsen består idag av både unga och gamla, bland de aktiva uppskattas cirka 31 procent vara barn till och med 12 års ålder, 23 procent ungdomar i ålder 13 – 20 år och resterande 46 procent personer på minst 21 år. Ungdomar tenderar att föredra fysiskt krävande idrotter såsom simning, baket och ishockey medan andelen vuxna är desto större inom till exempel golf, curling och boule. De största idrotterna idag är fotboll, golf, friidrott, gymnastik och skidor. Jämfört med andra tidsperioder är framförallt golfens framryckning anmärkningsvärd. Även innebandyn bör nämnas.
Sammanfattningsvis kan konstateras att idrottsrörelsen under 1900-talets gång genomgått en kraftig breddning – från en utpräglat manlig ungdomsverksamhet för de bättre bemedlade till en aktivitet för alla, oavsett ålder, kön och socioekonomiska villkor.
Gymnastik i skolundervisningen
Gymnastik i den svenska skolan har sin upprinnelse i Per Henrik Lings “pedagogiska gymnastik”, som fick sin konkreta och systematiska utformning genom sonen Hjalmar Ling. Undervisningsformen var kommandobetonad och hade en militär prägel. Inslag från den tyska redskapsgymnastiken och från kvinnogymnastiken, med ett mer rytmiskt rörelsesätt, blev så småningom allt tydligare i undervisningen. Under 1900-talets första hälft fick gymnastiken successivt ge vika för den framväxande tävlingsidrotten, där de stora lagbollspelen fick allt större utrymme. Ämnets namn ändrades till “idrott” i läroplan för grundskolan 1980.
Undervisningen i idrott är obligatorisk med 1-3 lektioner/vecka. Utöver gymnastik undervisas i olika lekar, bollspel, friidrott, friluftsliv och dans. Viktiga inslag är också konditions-, styrke- och rörlighetsträning, där undervisningens innehåll och uppläggning anpassas till elevens mognadsnivå och intressen.
Den obligatoriska skolidrotten går i svensk grund- och gymnasieskola från 1994/95 under beteckningen idrott och hälsa. Syftet är att ge kunskap om och upplevelse av idrott som medel för personlig utveckling med den fysiska hälsan i centrum. Den består, dock inte uttryckligen föreskrivet, mest av idrotter inom den av Riksidrottsförbundet ledda idrottsrörelsen. Ett reformarbete i början av 1990-talet har dels vidgat målsättningen, dels aktualiserat en krympning av undervisningstiden. Grundskolan har totalt 500 garanterade klocktimmar, gymnasieskolan 80 (ytterligare 50 timmar på naturvetenskapligt och samhällsvetenskapligt program). Tiden kan ökas med frivilligt tillval. Till detta kommer dels ett femtiotal idrottsgymnasier av rikskaraktär, representerande drygt 30 idrotter, dels kommunala idrottsgymnasier. Undervisningen handhas normalt av speciella lärare utbildade vid gymnastik- och idrottshögskolor. Förändringarna i ämnets namn ger en föreställning om den historiska utvecklingen fr.o.m 1800-talets början: gymnastik – gymnastik och vapenövningar – gymnastik med lek och idrott – idrott – idrott och hälsa. Skolans fysiska fostran etablerades och moderniserades under 1800-talets lopp. Då var syftet primärt kroppsutveckling, disciplinering och förberedelser för militärtjänst. Under 1900-talet har först militärövningarna (exercis, skytte, fäktning) och därefter gymnastiken fått ge vika för lek, idrott och dans med personlighetsutveckling, motion och prestation i centrum.
Den frivilliga skolidrotten uppstod under slutet av 1800-talet i form av skolidrottsföreningar. En av de första och mest avancerade var Gefle gymnasii IF från 1882. Utvecklingen hämmades dels av gymnastiklärare som ogillade den moderna tävlingsidrotten, dels av Idrottsföreningen Kamraterna, som från 1895 med sina lokalföreningar hämtade medlemmar från läroverken. Genom Svenska skolidrottsförbundets tillkomst 1916 fick den frivilliga skolidrotten en fast ledning. Föreningarna växte snabbt i antal under mellankrigstiden. År 1999 var antalet 1 630. Från 1900-talets början anordnades en rad tävlingar för skolungdom. Mest kända är Skolungdomens hösttävlingar på Stockholms Stadion fr.o.m. 1912. Skolungdomens Riksskyttetävling började dock redan 1877. Därutöver har man arrangerat många nationella cupturneringar i skilda lagbollspel liksom lokala tävlingar mellan och inom skolorna. Då idrottsrörelsens allmänna tävlingsverksamhet expanderat och kommit att omfatta allt yngre åldersgrupper, har utrymmet för den frivilligt organiserade skolidrotten reducerats. Alltmer har man inriktat sig på utbildning, föreningsutveckling och motion inom den egna skolan.
Ni finner det hos KGMAB