Ett skrik AAAAAAhhhh ekar i öron trummorna likt ett monsunregn med tillhörande åska som väntat på att få släppa lös den spänning av hundratusentals volt som vuxit fram under en lång tid. Ett andra skrik, AAAHHH, lite vagare, men ändå så att trumhinnan får sig en liten törn. Ljudet är lite lägre, likt ett andra skrik när någon bränt sig på handen, med ett avslutande stön. Det tredje skriket kommer väldigt kort inpå det andra, AAHH, men avslutas med gööööööööötttttt e det.
Likt ett monsun regn med dess uppvärmningen skapar det ett djupt högtryck över läraren. Den har legat och tryckt på oss sedan påsklovet. Detta lågtryck medför en kraftig stress och bidrar till kortisol och adrenalin utsöndring. Vi som lärare har gått och väntat på detta högtryck som förstärks av elevens vilja att försöka hämta igen det den missat eller försöka åtgärda dess missar under kursens gång. Nu öppnar sig himlen upp och det öser ner, vi slappnar av, det känns som vi har gått en hård match som varit i 6månader, ett triathlon på 6 dygn ett kolik barn.
Känslan som infriar sig är skön, det är nu bara det sista som skall göras ett par veckor framöver, det skall sammanställas, pratas, ha lite möte, se på terminen, utvärdera det som har varit och försöka förbättra det som varit mindre bra. Det är inte det mest roligaste arbetet, men det är F** mycket skönare än att argumentera med elever om varför det inte uppnått det som de önskade eller fått IG i sin kurs.
Det ekar i korridorerna, det är ett härligt ljud som klingar mellan vägarna. Eleverna gör skolan, medveten om det, men ibland är det jäkligt skönt att vara barn fri. Inte för länge dock, men ett litet tag. Så är det med våra elever också, men det krävs mer än en helg för att återhämta sig, det är inte för inte som det från början var en 8 veckor ledighet. Vi behöver de veckor som vi har.
Jag vet inte vad du gör idag, men jag häller upp en STOR wiskey och slappnar av!